John Wesley [1927 - 2024]

John Wesley (1927-2024)

Igår eftermiddag, strax innan kl 16, tog min far, John Alrik Viktor Wesley sina sista andetag.

Det var i den ambulans som jag tillkallat för att ta honom till sjukhuset, ett fåtal minuters bilväg från vårt hem.  Han kom aldrig fram.  Han dog i ambulansen på vägen dit, precis efter att dörrarna stängdes.

Det han tog med sig från de absolut sista sekunderna i livet var en kyss av sin fru sedan 73 års äktenskap, Alfhild, där hon med stor kärlek, utan någon oro, talar om att hon älskar honom.  Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att sluta detta livet. 

Johns hjärta orkade inte längre driva det fysiska skal, som mer och mer stängt ner under det senaste året.  Han har under de senaste månaderna, sedan han i somras tvingade sig upp och ned i trapporna till tredje våningen i Alfhilds föräldrahem, på sitt älskade Smögen, varit otroligt trött.  Fysiskt mer och mer trött, så har han sedan dess sovit många av dygnets ljusa timmar, såväl som nattetid.

Det ironiska är, att han igår stolt berättade att han börjat använda motionscykeln, för att börja jobba upp sin fysik igen, då han stolt deklarerade att han ville bli åtminstone 100 år gammal.

John föddes i ett rött hus, under en kortare vistelse i Rättvik, den 6 augusti 1927.  Ett faktum som han var otroligt stolt över.  Så stolt att Alfhild för rätt många år sedan ställde upp och lade hundratals timmar på att för hand sy en Rättviksdräkt, en folkdräkt från trakten, som John sedan med enorm stolthet burit vid ett antal högtidstillfällen.  Ända in till det sista midsommarfirandet på Smögen i somras.

Förutom att han föddes i Rättvik, så fanns det några saker som han var stolt över och som han ofta upprepade;
Att han var revisor och att han, då det gav sig, hade en egen revisionsbyrå med nio anställda och hundratals kunder.  Och att han jobbade aktivt till över 80 års ålder.  Han älskade det han gjorde och älskade det han i sitt yrke bidrog med till andra.

John var också väldig stolt över sitt namn: ”John Wesley”.  
Även om det aldrig varit sannolikt att så är fallet, så har min far under många år förhoppningsfullt önskat att han var släkt med den John Wesley som grundade Metodistkyrkan i England under mitten av 1700-talet.

Han var otroligt glad när vi 2012 tog med honom och Alfhild att besöka John Wesley Chapel i London Old City.  Vid ett besök i Metodisktkyrkan vid Westminster, blev han också inbjuden till att vara hedersgäst vid deras 100 års-julieum för kyrkan.  En tillställning som han kände sig väldigt stolt att få vara med och delta i.

John har också alltid uppskattat att vara på Smögen.  Han kom dit första gången 1947, då han också träffade Alfhild.  Sedan dess så har han varit där varje sommar.  Och har har njutit och varit tacksam för möjligheten att finnas där.

Som förälskad yngling kunde han göra allt möjligt för att komma från Göteborg till Smögen, för att överraska Alfhild.  Allt från att spendera 8 timmar på en moped, åka båt, tåg eller till och med sjöflygplan.  Allt möjligt för att kunna vara tillsammans med sin älskade Alfhild.

Även om vi som närstående kunde få höra dessa historier till leda, så är min upplevelse att John aldrig skröt om det som jag upplever vara hans största bedrifter:

Efter att, tillsammans med min egen familj, ha bott med mina föräldrar i nästan 10 år, för att bland annat ta hand om dem, så har jag fått en förstärkt bild av vilka underbara människor mina föräldrar alltid varit.

Jag har fått erfara den kärlek och omsorg som dessa två, Alfhild och John, alltid gett till andra - i överflöd.

Och det gäller inte bara mig, min fru Lotta, eller våra barn, även om de varit otroligt glada för att ha oss nära till hands.  Det gäller i princip alla och i alla situationer.

John, och Alfhild, har i alla år och in i slutet, alltid, med kärlek och omsorg, delat med sig utav allt de har till andra, till den som hade ett behov.  Oavsett ifall det gällde att ta tid till att lyssna, att hjälpa ekonomiskt, skaffa en anställning eller boende.

I alla år jag sett dem, Alfhild och John har alltid funnits till för andra och osjälviskt och självuppoffrande, med glädje delat med sig till den som behövt hjälp och omsorg.  Några av de underbara egenskaper och värderingar hos mina föräldrar som jag tagit som ledstjäna i mitt eget liv.

Alfhild och John har även funnits med och skapat flera nya församlingar i Göteborgsområdet.  Däribland Flatåskyrkan i Västra Frölunda och Tomaskyrkan (numera Mariakyrkan) i Hammarkullen.  De har även varit engagerade i andra kyrkor, däribland Redbergskyrkan.

Och jag har under min egen uppväxt, och som deltagande barn och tonåring iTomaskyrkan, sett hur John och Alfhild konstant och kontinuerligt, med glädje, bidragit till kyrkans och församlingens verksamhet.  Alltifrån att delta i veckornas gudstjänster, till att vara med organisera kyrkas administrativa, leda kurser, samt planera och leda gemensamma läger.

John hade under ett par år, i Tomaskyrkan, anordnat Göteborgs största utbud av studiecirklar.  En liten församlig på ca 150 personer kunde, för hela Göteborg, erbjuda 24 studiecirklar inom en stor variation av ämnen. 

Efter att 1982 flyttat från Hammarkullen, till det boende i Björkekärr, där de fortfarande bor idag, så har de varit medlemmar i Betlehemkyrkans församling i Göteborg.  En församling där de också varit aktiva i.  John har bland annat varit med i kyrkans blåsorkestrar, både spelandes trumpet och valthorn.  Det har varit med stor sorg som han för ett par år sedan, efter över 35 års deltagande, kände sig tvungen att sluta i orkestern, då han inte längre hade möjlighet att höra dirigentens instruktioner eller hur han spelade i förhållande till de andra i orkestern. 

Av samma anledning har de tyvärr blivit mer och mer isolerade från många av de aktiviteter som de fått så mycket glädje från – de har inte hört och därmed inte kunnat vara delaktiga.

Trots nedsatt hörsel har hand dock bibehållit sin vana att ringa vänner och bekanta och höra hur de mår.  En vana som han troget fullföljt under många, många år.  Det har också varit en sak som på senare år skänkt honom glädje – att kunna visa omsorg om andra.

Under de senaste åren har John och Alfhild varje söndag besökt en tidigare klient, som nu bor på Vasahemmets äldreboende.  En man som är mycket yngre än dem själva, och som inte ens kommer ihåg John.  Men de gjorde troget dessa besök varje söndag i alla fall, eftersom vederbörande inte hade någon annan som besökte honom.  Sådan var John.  Han fanns till hands och ställde upp, oavsett vad det gällde.

John och Alfhild har under alla år haft olika tillställningar och bjudningar i sitt hem, ofta med hundratals gäster.  I takt med att de blivit äldre och orken inte varit densamma, samt att de under de senaste åren sett de flesta av sina vänner lämna detta liv, så är det nu länge sedan deras egna gästabud fyllde huset med samtal, skratt och musik.

Och nu har även John lämnat oss.

Efter ett långt liv, där han med kärlek och omsorg alltid bidragit till andra människors liv, så har min far efterlämnat en värld där han på ett positivt sätt påverkat människors liv.  Han har lämnat efter sig ett arv som vi kan lära av; hur man genom att ge till andra och att bara finnas där, kan förändra människors liv.